jag tycker det är så jobbigt när jag sitter hemma och tänker, som vanligt, för mycket. jag tänker på livet, dagarna bakom mig och dom som man inte fått uppleva ännu, på dom man älskar, sina drömmar, frågor på allt möjligt och hur man ska få svar på dom. Men fast att jag sitter hemma och tänker på alla dessa saker kan jag inte få någonting klart. som om det alltid är smått disigt och jag inte kan se, fast att jag försöker. vad är det jag vill med mitt liv? ångrar jag saker jag gjort?
men det värsta är att jag kan inte prata om allt. jag kan inte översätta tankarna till ord. alla måste ha den känslan ibland, det kan inte bara vara jag... jag har de bästaste vänner man kan önska sig, jag har underbara familjemedlemmar, min älskade pojkvän, men trots detta så känns det så fel att fråga och undra saker som ständigt snurrar i ens huvud. jag vill ha en kopia av mig själv som jag kan prata med, jag vill inte skämmas inför någon om vad jag funderar på utan kan bara sitta med mig själv och diskutera och resonera om sådana där saker som man kanske inte får eller ska prata om.
men man kommer inte så långt med att prata med sig själv. man får oftast tillbaka "men tänk om..." och "är det verkligen så smart?". frågor som svaras med frågor. i sådana här stunder är dom stunder man vill lägga sig ner, gråta i timmar, krama om sig själv och tillåta sig att må dåligt.