Jag vet att jag inte har bloggat på väldigt länge… jag har haft lust o har haft massa att säg men jag har inte haft tid! Lajv, kusinerna från Göteborg, min tyska släkt, nationella i skolan och matteläraren osv. Jag har massor att säga om alla dessa saker men jag vet inte var jag ska börja!

Jag har hunnit varit deprimerad och trodde inte att jag skulle kunna ta mig ur det. Det är inget som någon märkt utom min familj o Mårten, för i skolan har jag lett och lotsas som ingenting. Jag visste inte var jag skulle göra av mig själv, jag orkade inte mer. Jag grät mig till sömn och när det var som värst så fick jag panikångest i mitt rum. Jag kunde inte andas och höll på att falla ihop av paniken och klaustrofobin när det kändes som att väggarna kom mot mig. Jag tag mig ut med gråt som hulkandes tog sig ur min strupe. Jag tog mig bort från verkligheten och jag slog och skrek ut mig ångest, besvikelse, aggression och panik. Jag har fortfarande märken kvar på mina knogar och jag blev rädd för mig själv.

Jag var någonstans och ingenstans i 3 timmar, och jag insåg inte förens jag tog mig hem att jag var sjukt kall. Jag kan inte beskriva hur jag mådde då så att någon kan förstå helt och hållet och jag hoppas att det som hände då inte händer igen…

 Ne nu ska jag gå ut och gå med hunden i det fina vädret. Jag ska dela med mig av en låt bara. Jag vet inte vad jag tycker om denna låt men den talade till mig på något vis och jag tycker ni ska lyssna på den.