Om man kan sjunka i längd så har jag det nu. Det käns som att flera centimeter bara packade ihop sig o la sig som en klump i magen. Jaghar sörsökt hålla fasaden uppe, försökt att le åt mina medmänniskor. Jag försöker hålla humöret uppe.
Om man skulle dela upp min energi som jag har under en dag så går det mesta åt till att vara glad mot mina kompisar och andra människor jag möter. Sen har det mesta försvunnit men det sista går till min familj som ofta klagar på att jag alltid är sur och trött. Jag vill inte visa att jag är ledsen för min familj, det gör jag genom en taggig framtoning mot de som kommer för nära inpå. Nu har dagen gått och all min energi har tagit slut och då kommer Mårten. Då han ofta kommer sent hem till mig gör att vi inte hinner umgås jätte mycket innan jag vill gå o lägga mig. Så vi ligger i min säng och all min energi är borta för dagen, jag bryter ihop. Jag gråter o gråter, jag försöker att berätta vad som är fel fast att jag knapp vet vad det är själv. Jag blir förbannad på honom för att en del av mina problem har han skapat. Han tröstar mig, han håller om mig o säger snälla saker. Det är en dag  för mig. Ser Mårten mig någonsin glad? Ser han mig någonsin som den han blev tillsammans med för 4 år sen? Men jag försöker verkligen. Det räcker bara inte.
Igår/natt gick det inte att hålla tårarna, Han fick trösta. Och idag vid frukostbordet rasade min mur som jag försökt bygga upp mot min familj för att inte dra ner dom i min depression. Min Mor fick trösta. Hon vet i och för sig ingenting om vad som gör mig ledsen, hon vet bara att om jag skulle visa hur jag egentligen mår så skulle stämningen hemma vara katastrof.

Jag orkar inte skriva mer, jag ska förska ta tag i min dag och förska le lite nu... Jag får oxå be om ursäkt för att detta inlägg blev så ledsamt men jag brukar kunna samla tankarna lite bättre om jag skriver om det.