Jag sitter i skolan och ska skriva ett argumenterande tal som är mot jämställdhet. Fy satan vad svårt det är med att skriva ett tal som man inte står för och som de flesta är för. 
Aja, jag klarar nog med att skriva ihop något. Men sen kommer den jobbigaste biten. Jag ska nämligen filma mig själv och vi ska sitta i grupper av 4 och visa upp det. Jag har alltid hatat att höra mig själv, jag har talfel och kan itne säga R. Fy fan vad jag hatar mig själv för det och jag hatar att ring nya människor o prata inför typ klassen o så. 
Jag har panik och mår psykiskt katastrof inför ett tal eller när jag vet att jag måste ringa. Folk klappar mig på axeln och säger uppmuntrande saker så som att "det är ju över på någon minut" och "så farligt kan det inte vara" eller det värsta av allt "alla är lika nervösa"! Ha ha det är ett skämt, ni vet inte hur jag mår, ni vet inte hur dåligt jag mår över mitt tal fel. Jag har gått hos pedagog och inget hjälpte. fuck. O ni fattar inte hur mycket jag skäms över det. 

Här om morgonen så började jag gråta vid frukosten, jag grinade och kunde inte hålla in mina känslor för min mor o syster. Kan någon förstå hur jag mår?

Ne nu måste jag fortsätta.